Det nordnorska landskapet var länge föremål för omfattande mytbildning och fascination, vilket tog sig uttryck i mer eller mindre fantasifyllda skildringar i både text och bild. På de första tryckta kartorna över Skandinavien är Nordnorge över huvud taget inte igenkännbart. På ett tidigt stadium blev dock Vardøhus, följt av Finnmark, givna företeelser på kartor över de nordligaste områdena och de blev snabbt omistliga informationspunkter för tidens kartografer. Vardøhus och Finnmark kom i mångt och mycket att definiera de tidiga avbildningarna av landsdelen.
På den italienske historikern Nicolò Zeno den yngres karta över Norden från 1558 är norra Norge markerat med påskriften ”Mare et terre incognite” – okänt hav och land (ill. 1). Även om Zenos karta senare skulle visa sig vara framställd på mycket lösa grunder, gick hans skildring av det nordligaste Europa som varande bortom kunskapens horisont väl i samklang med kunskapsläget om Nordnorge hos många av tidens intellektuella.
På Zenos karta är kontrasten mellan de olika delarna av Norge stor. Söderut markeras den omsorgsfullt karterade kusten av ett pärlband av städer med mer eller mindre bekanta namn, vilket ytterligare förstärker kontrasten till de okända och anonyma landmassorna i norr. Det är också just förekomsten av städerna som ger kartan ökad trovärdighet och gör det möjligt för betraktaren att orientera sig.
Figur 1. ”Carta da navegar” av Nicolò Zeno (Venedig 1558). 28,2 x 37,5 cm. Digitalisering: UiT Norges arktiske universitet.
I en tid när landsgränser inte var lika fasta framstod helt enkelt städerna som betydligt mer stabila informationspunkter, och i medeltida källor fick de inte sällan definiera ett land. Den engelske 1100-talskrönikören Orderic Vitalis beskrev på så vis Norge utifrån ett antal centralorter: Bergen, Kungahälla, Trondheim, Sarpsborg, Oslo och Tønsberg. Oavsett hur landsgränser eller värdsliga och kyrkliga maktförhållanden förändrades så bestod städerna. Men medan städerna utgjorde konstanter präglades de övriga landmassorna snarare av gränslöshet och anonymitet.
Vardøhus - Finnmarkens metropol
Abraham Ortelius (1527–98) var en av 1500-talets främsta kartografer och utgivare av atlaser. De flesta av Ortelius atlaser var tunga och otympliga verk med kartor i stort format, fyllda av detaljer och ortnamn. Själva kartorna utgick från tidigare kartografers ansträngningar, och det refererades till förlagorna antingen direkt på kartbladet eller i en separat förteckning. För kartan över Norden hänvisade Ortelius bland annat till Olaus Magnus och Jacob Ziegler. Ambitionen var att vara transparent och att den information som förmedlades skulle vara tillförlitlig. Ortelius atlaser kom också att sätta standarden för allt kartografiskt arbete för en lång tid framöver. För att kunna tillgodose olika typer av behov utgav man även ett antal atlaser i litet format; så små att de kunde rymmas i en byxficka. Dessa minimala kartor fick utarbetas enligt en helt annan modell. Bara en bråkdel av all information som rymdes på de större kartorna fick plats. Den karta över norra Europa som ingick i en sådan fickatlas, utgiven i Amsterdam 1598, saknar också mer detaljerade topografiska markeringar (ill. 2). Gränser, bergskedjor och sjöar lyser med sin frånvaro. Det lilla formatet har inte medgivit att mer än det allra viktigaste har kunnat inkluderas. Endast särskilt betydelsefulla städer är markerade, och i Norden utgör de blott en handfull. Inga städer har satts ut för Danmark. För Sverige, endast Stockholm och den östliga utposten Viborg. Tre städer har markerats i det norska riket: i söder Bergen, i mitten Trondheim (’Drunthem’) och längst i norr Vardøhus (’Wardhus’).
Figur 2. Abraham Ortelius och Philippe Galle: ”Septentrionales Regiones” (Antwerpen 1598). 7,5 x 10,7 cm. Digitalisering: UiT Norges arktiske universitet. https://hdl.handle.net/10037.2/730
Valet att inkludera Vardøhus på kartan kan vid en första anblick te sig svårbegripligt. Varför denna utpost? Här fanns dock världens nordligaste fästning; en anläggning med en militärstrategisk och politisk betydelse som är svår att överskatta. Fästningen omnämns för första gången år 1340 och den grundades troligtvis under tidigt 1300-tal på kung Håkon Magnussons befallning. Etymologiskt kan namnet härledas till fornnordiskans varði (varde; röse) eller vargr (varg; fredlös man). Nordsamiskans várdu (utsiktsplats) har också lyfts fram som ett möjligt ursprung till namnet, och utsikten från Vardøhus är onekligen god.
Med tiden kom Vardøhus att bli föremål för ett starkt och ihållande kartografiskt fokus. Vardøhus förekommer på kartor betydligt oftare än Finnmark. Sett till platsens storlek är antalet tidiga avbildningar av Vardøhus exceptionellt stort. Den lilla kartan i Orteliusatlasen är på så vis relativt representativ, och fästningen har en självklar plats även på småskaliga kartor över Nordeuropa; de skulle inte ha varit kompletta utan den. Vardøhus geografiska och militärstrategiska läge kan i någon mån motivera dess självklara plats i tidens kartografiska kanon, men troligtvis hade platsen även en symbolisk betydelse. En europeisk utpost i det yttersta norr har säkert varit en fantasieggande tanke för köparna av tidens atlaser, som i de allra flesta fall bodde på långt sydligare breddgrader, och platsen har sannolikt haft en lika stor mytologisk betydelse som geografisk.
I sitt monumentala verk Historia om de nordiska folken (1555) lyfter Olaus Magnus fram Vardøhus och beskriver militäranläggningen som ”den norske Konungens ointagliga fästning” (bok 2, kapitel 10). Magnus Carta marina (1539) bjuder också på den visuellt mest spektakulära skildringen av Vardøhus (ill. 5), som här framställs som en nordisk motsvarighet till Mont-Saint-Michel, den kraftigt befästa staden utanför Normandies kust. Med den synnerligen väl tilltagna bild som används för att markera fästningen på kartan framstår Vardøhus som den enskilt största orten i Norden, större än någon av de nordiska huvudstäderna. Att Vardøhus genomgående inkluderats på kartorna och dessutom ofta avbildats som jämbördigt med flera av de största skandinaviska städerna kan ha föranlett en del missuppfattningar. För den som inte visste bättre var det lätt att dra slutsatsen att Vardøhus faktiskt utgjorde en av centralorterna i Norden.
- VVardhus castrum (Jacob Ziegler, 1532)
- Vardahvs (Olaus Magnus, 1539)
- Warthus (Sebastian Münster, 1540)
- Warthüs (Sebastian Münster, 1544)
- Vuarthus (Giacomo Gastaldi, 1548)
- Vuartus (Girolami Ruscelli, 1561)
- Gvardus insula (Girolami Ruscelli, 1561)
- Waerdhuÿs (Olaus Magnus, 1567)
- Wardhuÿs (Abraham Ortelius, 1570)
- Waerthus (Gerard de Jode, 1578)
- Wardhowß (Gerardus Mercator, 1595)
- Waerdhuise (Conrad Loew, 1597)
- Wardthauß (Theodore de Bry, 1601)
- Wardhuysium (Jan Huygen van Linschoten, 1601)
Vardøhus förekommer på i princip alla mer betydelsefulla kartor över de nordligare områdena från 1500- och 1600-talet, dock med en varierande stavning som vittnar om de lingvistiska utmaningar och vägval som tidens kartografer återkommande måste ha ställts inför. Värt att notera är Zieglers val att inkorporera ”castrum” i namnet, som för att understryka att det just rör sig om en fästning. Ruscelli däremot betonar det geografiska förhållandet att Vardøhus är beläget på en ö. Redan från tidigt 1600-tal ägnas Vardøhus egna kartor, vilket återigen vittnar om vilken framskjuten position platsen hade i kontinentaleuropeiska kartografers medvetande. Även om avbildningar av Vardøhus av exempelvis Johann Theodor de Bry (c. 1600) och Johannes van Keulen (1685) samstämmigt visar på ett ganska anspråkslöst samhälle, bestående av ett par dussin hus, en kyrka och ett fort, så tycks detta inte ha dämpat platsens betydelse i kartografiskt hänseende (ill. 3, och även ill. 3 i Andreas Kleins artikel i detta tidskriftsnummer).
Figur 3. Johann Theodor De Bry: ”Wardhusium” (Frankfurt c. 1600). 14 x 26 cm. Digitalisering: UiT Norges arktiske universitet.
Vardøhus visuella uttryck på tidigmoderna kartor ger ytterligare ledtrådar till hur fästningen och dess omgivande samhälle kan ha uppfattats av samtida kartkonsumenter. På Sebastian Münsters karta från 1540 markeras större städer som en liten klunga av hus med ett eller flera centrala torn, vilka skiljer sig något åt sinsemellan (ill. 4). Vardøhus markeras på liknande vis som till exempel Trondheim, Uppsala och Ribe. I en senare utgåva av samma arbete, från 1544, framstår Vardøhus, precis som på Carta Marina, som den enskilt största orten i Norden; kraftigt befäst och belägen ute i havet (ill. 6). I övrigt är endast ett fåtal nordiska städer utsatta: Stockholm, Åbo, Viborg (i dagens Ryssland) och Vardøhus. Samma förhållande går igen på åtskilliga kartor från tiden. I den mån städer över huvud taget markerats är Vardøhus som regel alltid med, oberoende av om det är många eller bara en handfull städer som inkluderats. Münsters kartor över Norden ingick både i hans utgåvor av Ptolemaios Geographia och i arbetet Cosmographia, en av seklets mest spridda böcker. Münsters bild av Vardøhus kom därigenom att få stor genomslagskraft hos generationer av atlasköpare.
Figur 4. Sebastian Münster: ”Schonlandia XIII Nova Tabula” (Basel 1540). 25,6 x 34,2 cm. [Beskuren]. Digitalisering: UiT Norges arktiske universitet. https://hdl.handle.net/10037.2/577
Finnmark - ett rike i norr
Under medeltiden betecknade Finnmark en mycket omfattande geografisk enhet, som innefattade stora delar av norra Skandinavien. Med tiden kom det dock att bli synonymt med senare dagars Finnmark. Olaus Magnus skriver i Historia om de nordiska folken (1555) att ”Finnmarken är ett landskap i norra delen av Norge, men hade fordom på grund av sin vidsträckthet hedern att räknas som konungarike”.
Regionnamnet ”Finnmark” finns trots det inte genomgående med på tidigmoderna kartor över de nordliga områdena. I stället är det ofta Vardøhus som får markera regionen. Så småningom började dock ”Finnmark” eller ”Finmarchia” inkorporeras på tryckta kartor och området blev med tiden etablerat även i kartografiskt avseende. Länge avbildades det dock som en tämligen ödslig plats. Synen på de nordligaste regionerna som ett i det närmaste obebott och ogästvänligt ödeland tycks ha varit utbredd.
Figur 5. Olaus Magnus: ”Carta Marina / Carta Gothica” (Venedig 1539). 170 x 125 cm. [Beskuren]. Digitalisering: Uppsala universitetsbibliotek. http://urn.kb.se/...n:se:alvin:portal:record-91847
Olaus Magnus skildring av Finnmark på Carta marina (1539) bryter med bilden av ett öde landskap och kom att bilda en ny skola (ill. 5). På Magnus karta är landsdelen full av liv, rörelse och dramatisk natur. Kartan återger ett virrvarr av städer och skräckinjagande varelser, mystiska grottor och människor och jättar i stridsmundering. Utanför Vardøhus befästa murar lurar faror. Ortnamnen tryfferas med små informationstexter och politiska och historiska markeringar varvas med etnologiska iakttagelser och dunkel symbolik. Carta marina är anmärkningsvärd på flera sätt, inte bara på grund av sin storlek, utan också för sin detaljrikedom och det övergripande budskapet. På Magnus karta framstår Finnmark som en fjärran men livlig landsdel, väl värd att försvara, för både världsliga och kyrkliga syften. Ytterst riktade sig kartan nämligen till påven, i ett försök att visa på vikten av att återföra Skandinavien till den katolska fållan.
Figur 6. Sebastian Münster: ”Septentrionales Regiones”. Senare utgåva av 1544 års karta (Basel 1572). 25,4 x 34,5 cm. Digitalisering: UiT Norges arktiske universitet. https://hdl.handle.net/10037.2/47
På Münsters karta från 1544, som blev en av samtidens mest spridda kartor över de nordliga områdena, framställs Finnmark som en geografisk enhet på samma nivå som England, Skottland, Danmark, Götaland, Sverige, Norge, Island, Lappland, Österbotten, Finland, Ryssland och Litauen. Finnmark tycks alltså här avbildas så som Olaus beskriver att det en gång varit: ett autonomt kungarike. I Ortelius atlaser över Norden, som utkom i ett stort antal utgåvor från 1570 och framåt, förekommer Finnmark också, men beskrivs här som region snarare än som nation, och markeras med samma typsnittsstorlek som Lappland, Dalarna, och Gotland.
Under seklets slut tycks Finnmark få en förnyad kartografisk status. På Willem Barents expeditionskarta, utgiven av Cornelis Claesz år 1598, framstår landsdelen återigen som ett eget rike, jämte Norge, Sverige och östra Finland. Motsvarande gäller även Jan Huygen van Linschotens karta över Nordeuropa, där Finnmark är tydligt utsatt, och till synes innefattar hela den norra delen av den skandinaviska halvön (se ill. 7 och 2 i Andreas Kleins artikel i detta tidskriftsnummer). I någon mån kan det kartografiska intresset för regionen under denna tid förstås i ljuset av att Finnmark i ökande grad blivit ett centrum för handel mellan Norge, Ryssland, Holland, Skottland och England och att området dessutom skulle komma att utgöra skådeplats för ökad territorialspänning Sverige och Danmark-Norge emellan.
Slutsats
Den kartografiska avbildningen av Finnmark och Vardøhus genomgick under 1500- och 1600-talet en dramatisk förändring. Regionen avmystifierades i snabb takt och avbildades på detaljrika och påkostade kartor av några av tidens främsta kartografer, däribland Ortelius och Gerardus Mercator. Deras arbeten trycktes i betydande upplagor och kom därmed att få stor spridning. Även om avbildningarna blev allt bättre med tiden försvann mytbildningen omkring regionen inte helt, utan tog sig snarare nya former. Under 1600-talet beskrevs regionen inte längre som ”mare et terre incognite”, men Vardøhus självklara plats på samtidens kartor visar att platsen även fortsättningsvis tillmättes stor symbolisk betydelse, som Kontinentaleuropas nordligaste utpost. Skildringarna av de nordliga områdena blev med tiden allt mer verklighetsförankrade, men det innebar inte nödvändigtvis att den medierade bilden av regionen miste sin attraktionskraft.
Litteraturförteckning:
Balzamo, E. (2014). “The Geopolitical Laplander : From Olaus Magnus to Johannes Schefferus”, Journal of Northern Studies, 8(2), (29–43), https://doi.org/10.36368/jns.v8i2.783
Ehrensvärd, U. (1977). Lucas Waghenaer och sjökarteringen av Skåne. Årsbok - Skånes hembygdsförbund. (41–59)
Ehrensvärd, U. (2006). Nordiska kartans historia: från myter till verklighet. Helsingfors: Schildt.
Forss, C. (2018). The Old, the New and the Unknown: The Continents and the Making of Geographical Knowledge in Seventeenth-Century Sweden. Diss. Stockholms universitet. Åbo: Iloinen tiede.
Jones, M. (2020) “History of cartography of the Nordic countries”, Norsk Geografisk Tidsskrift - Norwegian Journal of Geography, 74:4, 209-213, https://doi.org/10.1080/00291951.2020.1809512
Jørgensen, Dolly och Virginia Langum (2018). Visions of North in Premodern Europe. Turnhout: Brepols Publishers, https://doi.org/10.1484/M.CURSOR-EB.5.112872
McGhee, R. (2005). The Last Imaginary Place: a Human History of the Arctic world. Oxford: Oxford University Press, https://doi.org/10.1093/oso/9780192807304.001.0001
Reeploeg, S. (2015), “Northern Maps: Re-negotiating Space and Place in the Northern Isles and Norway in the Eighteenth Century”, Northern Scotland, Volume 6 Issue 1, (24–48), https://doi.org/10.3366/nor.2015.0086
Vardøhus - Finnmarkens metropol
Finnmark - ett rike i norr
Slutsats
Litteraturförteckning: